Inte ropa hej än...

Jag är ju som ni vet gravid och har nu kommit till vecka 20. Det känns skönt för skulle bebisen få för sig att komma för tidigt kan den snart överleva utanför mig. Även om jag helst vill och ber för att den ska stanna kvar i magen tiden ut. Det är ju så mycket enklare om den stannar i magen. Då har jag ju med den överallt och vet att den får allt den behöver.
Jag har börjat känna av lite rörelser, såhär andra gången kan jag tydligt känna vad som är bebisen och vad som inte är bebisen. Det är en underbar kännsla att känna hur den rör sig, även om det bara är lite jag känner än.
Igår var första dagen på 16 veckor som jag inte mådde dåligt och det har hållt i sig idag med. Det är underbart! Jag vågar inte sluta med mina lergigan än men kommer göra ett försök så snart tillfälle ges. När jag tänker efter är nog morgonedagen en bra dag, får nog se hur det går.
Alfred vet var bebisen är. Om vi frågar honom kommer han fram till mig och lägger en hand på magen och säger magen på sitt sätt. Är jag för långt bort lyfter han upp sin tröja och pekar på sin mage, gulliga unge!

Nu är det mat i köket!

Kram Madelene

En vecka kvar till ultraljud...

Imorgon är det bara en vecka kvar tills vi får se det lilla livet som växer i magen. Det ska bli riktigt roligt att se den och veta hur den växer och att allt förhoppningsvis ser bra ut. Eftersom jag mår så dåligt har många sagt att det är nog en tjej eller det är nog tvillingar. Jag har ingen kännsla för det men självklart hade jag tyckt att det vore roligt med en flicka eftersom vi redan har vår älskad Alfred, men vad det än är kommer vi vara glada. Tvillingar....ja är det tvillingar kommer min pappa att få komma hit varje dag och vara barnflicka. Det går inte att få in i huvudet hur det skulle fungera med två små bebisar som ska ammas och bytas på och hur ska de sova. Det blir kaos just nu i mitt lilla huvud men vi löser det säkert om det är så. Vi får ju veta det redan nästa vecka och har fram till April på oss att fundera ut hur vi ska hantera den situationen. Men många tankar far genom huvudet. Jag mår ju fortfarande väldigt dåligt om jag inte äter mina tabletter så de är guld värda. Det bästa är att jag nu orkar jobba varje dag det är ett stort steg framåt. Jag märker hur mycket bättre jag mår av att träffa kunder och få tänka på något annat en stund. Men vad trött jag blir av att vara aktiv. Jag måste sova 1-2 timmar varje dag och vilken lyx jag har som verkligen kan göra det.
Nu ska jag gå och umgås lite med min familj innan Alfred ska sova för natten.

Hoppas ni får en underbar dag!
Kram

Glada nyheter!

Det var väldigt länge sedan jag skrev något här och jag vill förklara varför. Vi ska få vårt andra barn i April och jag mår fruktansvärt dåligt av denna graviditeten. Tänk att de kan vara så olika, med Alfred mådde jag dåligt på morgonen innan jag fått i mig frukost och sen gick det bra bara jag åt regelbundet. Denna gången mår jag pyton hela dagarna oavsett om jag äter eller inte. Som tur är finns det medicin att få mot det så jag kan orka äta och få iväg Alfred till förskolan och sen försöka överleva.

Nu är vi i vecka 17 och det har förändrats så jag mår bättre men måste fortfarande ha mina tabletter för att nu fungera normalt. Tänk att lite illamående kan påverka en så mycket att man inte kan göra något. Stackrs Patric har fått göra allt här hemma laga mat, städa och tvätta. Sådan tur att jag har honom eller att vi har varandra <3

Jag tog en bild på magen idag.

Jag ser inte mina fötter längre!

En rejäl uppdatering behövs!

Ok det var ett tag sedan jag skrev något här på bloggen och det händer ju saker hela tiden så det borde inte vara svårt att skriva alls, men jag tror min tid och ork finns inte alltid där somjag hade önskat. Men det kan bara bli bättre! Jag läser en del andra bloggar och blir själv väldigt besviken när de inte är uppdaterade.

Först kommer det att stå mer om mitt jobb här framöver. 1 augusti börjar en intensiv period för mig. Jag jobbar som hudvårdskonsult för Mary Kay. Jag erbjuder kvinnor att få prova Mary Kays produkter helt kostnadsfritt. Under perioden augusti - oktober kommer mitt fokus att ligga på just det och även att blida en egen unit. I mitt jobb ingår även rekrytering och ledarskap för andra kvinnor som vill göra samma jobb som jag. Jag har nu 8 st konsulter i mitt team nu och under augusti - oktober kommer vi att öka till 30st. Det är en kvalifiseringseriod som heter DIQ. Jag behöver ta nästa steg på karriären för att få nya utmaningar och lite mer pengar. Ni vet pengar behövs till allt, inte minst till Alfred och vårt hem som vi vill få helt färdigt någon gång.

Jag har beställt ett nytt shampoo från Jessicurls och det är jättebra. Jag har en väldigt känslig hårbotten och behöver ett shampoo som är skonsamt och inte torkar ut den. Ett vanligt shampoo från affären vr det väldigt längesedan jag köpte. De innehåller så mycket skit rent ut sagt att jag inte vill ha dem och mitt hår och hårbotten avskyr dem. Jag har köpt på hälsokosten eller salong de senaste åren. Men jag har inte blivit helt nöjd. Jag surfade runt lite och läste om olika ingredienser och började förstå varför min hårbotten var som den är. På Alma of Sweden hittade jag Jessicurls produkter och tänkte att jaja det kostar lite och frakt och allt men jag måste ju testa om det är bätte än det jag har nu. Jag beställde och jag är ganska otålig av mig och ville ju ha dem med en gång och testa men det dröjde flera dagar innan det kom. Men vilket shampoo jag fick! Det var väl värt både pengar och väntan. Håret är lent och mjukt redan i duschen, jag behöver inte använda balsam (det gjorde jag jämt innan) och hårbotten är mycket lugnare och läker efter allt kliande pga torrhet. Det som är bäst är att jag kan gå flera dagar utan att det ser smutsigt ut. Jag tvättar inte håret varje dag eftersom det torkar ut hårbotten, eller gjorde det innan detta underbara shampoot. Har du problem med hårbotten sök på google och läs på så förstår du snart varför och vad du bör gör åt det. Jag lovar du kommer inte bli besviken!

Nu till den sista saken jag vill skriva om. Jag har åter igen börjat med LCHF. Jag läste att flera har blivit bättre från sin pollenallergi med hjälp av LCHF kost. Ok tänkte jag och körde igång igen. Jag har ju ätit det två omgångar i vinter och under våren redan men inte riktigt orkat hålla i. Men nu känns det annorlunda kan det hjälpa mot pollenallergin är det toppen för gräspollen är det massor av ute just nu. Jag låter förkyld hela tiden och det är så tråkigt. Det enda jobbiga är mitt hemska sockersug som hela tiden mal i magen. Men jag vet att det kommer bli bättre, än är det ju bara 4 dagar jag måste ge det lite tid. Det är jag så dålig på. Jag vill att saker ska ske nu, helst igår så att jag har resultatet redan. Men det går ju inte så jag har många saker framför mig som kommer stärka min uthållighet och mitt tålamod.

Oj oj vad klockan går. Nu är det dags för mig att sova. Imorgon kommer svärmor på besök och ska stanna hela veckan och vi ska fira pappasen som fylde år förra veckan och på kvällen blir det möte med kollegorna.

God natt och sov gott!

Ge sig själv beröm när man gjort något bra...

Jag är väldigt dålig på att ge mig själv beröm när jag har gjort något bra eller slutfört ett projekt. Jag tror att det beror på att jag alltid tycker att det kunde ha gått lite bättre eller jag kunde ha gjort lite mer. Problemet blir att jag är aldrig nöjd med det jag gör eller det jag har presterat. Jag dömmer mig själv för hårt. Jag har insett det och försöker jobba på det men det är inte lätt att ändra på sitt tänkande, det tar tid. Jag vill ju ta nästa steg i karriären och det är svårt om man aldrig får vara nöjd med det man presterar. Jag har därför börjat fokusera på att vara nöjd över dagen hur det än har gått. Det fungerar bra för mig jag får gjort mer än någon sin och det är riktigt bra. Jag är oxå mer nöjd med mig själv och livet i helhet. Det gör att alla delar i livet är lättare att hantera.
Nu rycker Alfred i mig och vill ha min fulla uppmärksamhet.

Nytt projekt!

Jag har haft en period där mycket har känns tufft att genomföra jobbmässigt. Jag har verkligen dragit mig för att sätta mig ner och jobba. Det är inte bra när man är egen för då blir inte mycket gjort men det är ju bara jag som lider av det. Det bästa är att jag kommit på ett sätt att få lite arbetslust igen. Jag väljer ett litet lagom projekt här hemma att greja med, gärna ett som kräver olika moment som måste väntas ut. Denna gången blev en gammal tråkig bricka mitt projekt. Ni som följer mig på instagram kommer att känna igen detta :)

Denna hemska röda färg som den hade innan.

Efter lite slipning av lack och färg funderade jag på om jag inte kunde
hitta något roligt att lägga i botten? Tapet! Jag älskar denna tapet och
som tur var fanns det lite över :)

Grundningen klar!

Lackfärgen på!

Klart! Färg, tapet och lack på det så nu ska det hålla ett tag!

Ni förstår att jag har haft lite pyssel i helgen men roligt är det när man är klar och det blir bra. 

Nu ska här sovas! God natt!

Nytt i trädgården!

Jag älskar verkligen att ha en egen trädgård där jag själv får bestämma vilka blommor, buskar och tråd som ska står var. Jag har ju inte fått bestämma allt själv eftersom vi köpte ett hus med stor trädgård där det redan fanns mycket av allt, alldeles för mycket av allt! Jag har under  några dagar förändrat en rabatt här hemma.

Lite förarbete...

leder till en fin rabatt igen med Gullregn, dagliljor, förgätmigej och stor daggkåpa!
Skivan är till för att skydda så att det inte solen kommer åt att torka ut jorden så mycket i början.

När jag bar ute och vattnade rabatten ikväll prasslade det  i busken bakom mig och
vem kom fram jo en söt liten igelkott!

Nu på kvällen doftade det gott av syrenen!

Städning...

Jag tycker inte om att städa! Dammsuga är ok för det går relativt fort och man ser resultat, dammtussarna och katthåren försvinner :) Men damma är bara jobbigt med en hink med vatten och två trasor, en torr och en våt. Men nu i helgen när vi städade kom jag på att min svärmor hade köpt något smidigt dammredskap till mig för många år sedan. Efter lite letande hittade jag den och då gick det ju fort och var faktiskt roligt. Jag torkade tom runt fönster och dörrar, uppe på listerna där man aldrig tittar men det samlas massa damm.

Såhär ser det bra dammredskapet ut!

Dagarna går fort!

Jag tänker ofta på bloggen och att det var länge sedan jag skrev något men jag trodde inte att det nästan var en månad sedan. Nu får det blir lite skärpning!
Helgen som gick var vi på Smögen hos svärföräldrarna. Det är verkligen härligt att ha dem där ute, man kommer som till en helt ny värld och får en stunds avkoppling och en underbar utsikt! Denna gången blev det ett långt besök från Torsdag till Söndag så vi hann med mycket.
Massage på smögens havsbad där vi fick tillgång till SPA avdelningen oxå :) jag och svägerskan bubblade och hade det underbart gott.
Ett besök på Sollidens handelsträdgård i Hunnebostrand blev det oxå där jag hittade några fina växter, en lyckta till trappan inne och en Välkommen skylt till ingången.

Jag såg att jag inte visat hur min hissgardin blev. Jag är riktigt nöjd med resultatet. Ska ta en blid till när det är dagsljus. Nu ska jag sova, God natt!

Linnetyger

Jag var ute och lämnade ut lite produkter till några kunder förra veckan. Alfred var med i bilen och somnade efter en stund och just då passerade vi tygladan här i vänersborg. Jag passade på att gå in och titta på lite tyger. Gissa om jag hittade något roligt!?! Jag hittade två fantastiska linnetyger och en fin vaxduk till köksbordet. Vårt kök går i grönt och en tråkigare beige färg på luckorna. Jag tycker inte om begie det är så intet sägande men det är bra när man vill ha färg på andra saker, som i vårt kök är väggarna gröna. Då kan man matcha duk och gardin med väggarna och inte bry sig så mycket om färgen på luckorna.

 Vaxduken med fina röda äpplen.

Denna linnegarsdin var meningen att den bara skulle hänga i köket. Men som vanligt var tyget så billigt att jag tänkte det gör inget att ha lite extra. Så det blev gardiner i två rum istället :)

 

Detta linnetyg ska bli en hissgardin uppe i det stora fönstret mot söder. Jag vill inte ha en som mörklägger helt utan bara skymmer solen så det inte blir så varmt. Jag funderar just nu på hur själva hissannordningen ska vara. Hade tänkt ha knappar och två band med hål i men det finns vissa problem. Hur får man det att se snyggt ut och funktionnellt på samma gång!?! Jag får klura vidare på det.

 

Nu är det nog dags att gå och väcka Alfred. Han fick sova redan vid halv 9 nu på morgonen. Han var helt omöjlig vid frukost, fick tom sätta honom i ett annat rum så han fick lugna ner sig en stund. Trodde inte att jag skulle behöva göra det med honom men idag blev det ohållbart för oss båda. Då får man ta sitt ansvar som vuxen och förälder och reda ut saken. Nu hoppas jag han är på bättre humör och vill äta lite mer gröt.

 

Hoppas ni får en underbar dag!

Kvisten hänger i taket...

Nu är jag klar med min Trollhassel kvist och den hänger på plats. Jag blev väldigt nöjd med resultatet men kortet ger det inte samma effekt som i verkligheten, tråkigt nog men men så är det.

Jag har verkligen kommit in en inredningsfas. Jag har inte brytt mig så mycket innan för jag har inte vetat vad jag vill ha eller vad jag har tyckt om. Det har inte varit mycket att inreda förän nu heller. 70 kvm som  är fullt med möbler och tavlor på väggarna. Nu har jag 90 kvm till som jag ska "fylla". Det blir 160 kvm som ska göras om och göras nytt och nu när jag har fått chansen att välja det jag själv vill ha har det tagit lite tid men jag har hittat rätt känner jag. Sovrummet går i vitt med röda inslag, kotoret/gästrummet går i blått, barnrummet i vitt och svart än och allrummet i ljust rosa och den underbara blommiga tapeten som ni ser på bilden ovan. Jag får nog ta bilder i alla rum och visa ordentligt hur det ser ut. Men det får bli nästa inlägg.

Nu är det mat i köket som väntar på mig :)

Inredning

På övervåningen har jag ännu inte fått all inredning på plats. Detta hörn över trappen har länge varit ett ställe jag inte har hittat något till. Men nu tror jag att jag har hittat rätt. Min svägerska hade gjort något fint på sin altan. Hon har tagit in en gren från ett träd som heter Trollhassel. Det är så fint och annorlunda så jag vara bara tvungen att kopiera. Hon har Trollhassel som växer på tomten så jag var där och norpade en gren idag. Min plan avr att fästa torkade rosor på några grenar och hänga två lycktor undertill.

 Jag hade ganska mcket torkade rosor men använde bara några.

Några rosor fast på grenarna.

Nu är alla rosor på plats.

 





Det färdiga resultatet får ni vänta lite på. Den ligger här på övervåningen och väntar på att bli upphängd. Jag klarar det inte själv och då måste det taijmas in med att Alfred är på bra humör och kan klara sig själv en liten stund.
Nu blir det snart film Alien 2 sa Patric att vi skulle titta på...hmm jag får väl titta bort när det blir för hemskt. Det fick jag  göra på ettan.

Sov gott!
ps ni får gräna kommentera om ni vill ds

Blommor som snart blommar...

Jag har hela tiden vi har haft huset, i 7 år, försökt hålla blommor vid liv och rabatterna fria från ogräs. Mitt problem är att jag har inga gröna fingrar så det går ganska dåligt. Som tur är kan man ju inte göra så mycket på vintern ute utan då får man grejja inne. Förra våren köpte jag tre pelargoner som blommade fint och höll sig fina ett tag och sen när det blev vinter stälde jag dom i fönstret och lät dem vara där. De har fått vatten lite då och då men inte mer än så. Men för någon månade sen köpte jag några nya blommor och bestämde mig för att nu ska jag försöka sköta mig och vattna lite oftare så blommorna kan få chansen att överleva. Hittills har de kämpat för att överleva eftersom de har fått vatten när de slokade. Den senaste månadens vattnande flera gånger i veckan och lite näring ibland har gett mina pelargoner nytt liv. Jag ser flera blomstänglar på alla tre :) Jag blir så glad över att se att jag lyckats få dem att överleva vintern och få nya blommor i år.

Provet visade...

att jag inte är sjuk eller det visade inget som tyder på att min sjukdom är tillbaka. De kunde inte hitta något annat konstigt heller. Jag bad att de skulle kolla vad orsaken var till klådan om de inte hittade några cancerceller. Min läkare är mycket nöjd och jag är över lycklig. Jag kan leva på som vanligt och inte oroa mig just nu. Men nu undrar jag hur länge det ska gå innan de friskförklarar mig!?! Undrar om de någonsin vågar göra det eftersom de säger att den ska komma tillbaka. Jag skulle vilja slippa åka till Uddevalla en gång i halv året för att träffa läkaren. Jag ska nog ta upp det nästa gång jag ska dit och fråga om jag inte kan få slippa. Jag har ju en tid bokad den 24 april men den får jag lov att avboka om jag inte får någon klåda fram tills dess :) Min läkare tycker väl oxå att det är nog med alla de gånger jag varit där de senaste månaderna.

Alfred håller på att få två nya tänder. Han har länge haft 2 tänder i underkäken men nu vilken dag som helst kommer en på var sida om framtänderna att bryta igenom. Tänk han växer så fort att jag hinner inte njuta ordentligt av allt han tar sig för. Nu har han sovit i eget rum en hel vecka och det går så bra. Han sover mycket bättre och längre än när han sov i spjälsängen bredvid mig.
Han försöker även säga nya ord/läten. Han kan hur olika djur låter katt, fågel och kossan men han kan även säga mamma, pappa och lampa.
Imorgon ska vi till öppna förskolan på blåsutkyrkan. Det är lagom att vara borta i några timmar då hinner han glömma leksakerna som han har här hemma.

Tack för att du läser min blogg!

Alfreds nya säng!

Förra veckan köpte vi en ny stor säng till Alfreds rum. Vi köpte en som det finns förvaringslådor under för att smart kunna förvara leksaker och annat som inte behöver vara framme. Under sängen är en outnyttjad plats tycker jag, tänk vad mycket som skulle och så om får plats där om man har rätt förvaring till det bara. I helgen målade Patric sängen ( den är begagnad och var målad med någon hemsk rosa lasyr) vit och så i måndags kväll satte vi ihop den. Alfred är ju nyfiken på allt och även på sängen men det var lägg dags så han somnade innan sängen var klar. I tisdags fick han sova i den för första gången. Han somnade direkt när jag la honom men det berodde inte på sängen utan att han var väldigt trött. Men han sov hela natten i sin säng i sitt rum. Han vaknade och var lite ledsen vi 1 och när vi försökt gå över till vårt sovrum protesterade han och ville lägga sig i sin säng. Denna sängen har ingen skyddsplanka så att han inte kan ramla ur sängen (slarvig mamma som inte tänker på allt) men han har legat nästa helt stilla båda nätterna han har sovit där. Vi har tre stora kuddar som vi har lagt brevid honom så att han inte ska kunna komma ur hur lätt som helst och det verkar fungera bra. Mitt problem är att jag inte sovit så bra. Jag har sprungit fram och tillbaka till hans rum 5 ggr per natt och kollat så han ligger bra i sängen och han andas och lever. Jag har lite separationsångest. Alfred har legat brevid mig i snart 1 och 1/2 år i spjälsängen. Jag har hört alla ljud och allt han gör hela tiden. Det är tufft att han helt plötsligt ska vara flera meter bort hela natten. Men det går ju super bra, inatt sov han hela natten i sitt rum. Han verkar gilla sin säng och det klart han har ju hur mycket utrymme som helst jämfört med spjälsängen.

Dagarna flyger förbi...

Tiden går verkligen fort när man har ett barn att ta hand om. Jag känner att jag hinner inte alltid tänka klart på olika saker innan jag måste på börja nästa uppgift. Lite jobbigt men jag får försöka tänka fortare helt enkelt eller inte tänka så mycket :-)
Sedan sist har det hänt en del. Jag har varit på underbar utbildning i Göteborg med mitt företag. Jag kan inte fatta hur bra jag och mina kollegor har det. Man blir full proppad med inspiration och motivation för en billig peng och får dessutom en gåva, hur bra är inte det! Det är så underbart att ha så många kollegor som bara vill ens bästa och ingen som pratar skit om någon eller är sur för något. Tänk att en positiv inställning och den gyllene regeln kan göra så mycket för så många kvinnor, det är fansastiskt!
Idag ringde jag till Hematologmotagningen igen för att få mina provsvar men sköterskan vill inte säga något om dem. Troligtvis för att hon inte kan svara på följdfrågor eller att hon inte får lämna ut provsvar utan det ska gå via en läkare. Men jag känner mig väldigt lugn eftersom klådan har gått bort och inte kommit tillbaka igen. Men jag känner mig en aning splitrad när det kommer och går som det har gjort några gånger nu. Jag hoppas på det bästa och utgår ifrån att det är ett bra resultat jag får när läkaren väl ringer upp.
Nej nu är det dags att förbereda inför jobb i eftermiddag med en härlig tjej som jag träffade igår :)

Provtagningen...

Igår hade jag fullt upp hela eftermiddagen. Först denna provtagning som jag skulle på. Min läkare är så härlig han känner igen mig och vi har en bra dialog runt min sjukdom och det som behöver diskuteras runt den. Igår ville han ta ett vävnadsprov för att skicka på analys. Jag bad om att få ligga ner eftersom jag inte gillar sprutor och andra nålar. När jag sa att jag inte gillar det han skulle göra sa han: " Det gör inte jag heller!" det kändes skönt att höra att även läkare som borde vara vana tycker det är lite läskigt. Men det västar är ju när de sprutar in bedövningsmedlet som ska ligga just under huden, det spänner i huden så mycket och gör ont, usch. Men det är ju snart över och sen känner man ju inget mer. Så det lilla vävnadesprovet han tog kändes inte alls :) Nu väntar vi på provsvar som kan ta 2-3 veckor, sen bestämmer vi hur vi går vidare beroende på vad provsvaret säger. Skönt på ett sätt för nu kan jag leva som vanligt några veckor till och sen får vi se.
När jag kom hem blev det en snabb fika för att sen förbereda lite jobb på kvällskvisten. Det är oerhört skönt att ha mitt jobb här hemma. Jag har möjlighet att jobba när Alfred sover och kan komma och gå lite som jag vill. det bästa är ändå när jag träffar kunder och få visa nya produkter eller hjälpa dem att hitta rätt produkt för jus deras hy och problem. Det ger så mycket energi! Mitt jobb som hudvårdskonsult har aldrig varit en energitjuv för mig. Det har alltid gett mer än det tar. Det är väl därför som jag valt att ha det som mitt heltids jobb.

Provtagning imorgon!

Imorgon eftermiddag ska jag in till Hematologen i Uddevalla igen. Jag ska dit för att ta ett hudprov. Klådan som var borta kommer sporadiskt tillbaka med några dagars mellanrum. Jag blir orolig men samtidigt vet jag inte vad det är. Tanken har slagit mig att ringa VC men ser de i min journal att jag har denna diagnosen vill de inte ta i mig utan skickar mig bara vidare. Sköterskan som jag pratade med på hematologen i morses höll med om det. Så imorgon ska jag in och de ska ta ett prov på huden och se om de kan se några förändringar på cellerna och deras delning.
Jag försöker vara stark och inte läta det påverka mig men tårarna bara rinner och vill inte sluta. Jag vill inte vara sjuk. Jag vill bara leva mitt underbara liv med Alfred och Patric här hemma och allt ska vara bra. Att bära på en sjukdom går bra så länge den inte gör sig påmind men när den börjar röra på sig fallar verkligen allt. Jag hatar verkligen min sjukdom och önskar att de kunde bota den istället för att bara hålla mig symtomfri. Men det är ju läkarna som är proffs på detta så jag får lita på vad de säger. Jag har själv gjort en del för att cancercellerna inte ska få lika mycket "mat". Jag läste en artikel om att cancerceller lever gott på kolhydrater. Vid nyår bestämde jag mig för att nu är det slut med bröd, poatis, ris, pasta och alla sötsaker. Jag äter LCHF-kost från nyår. Jag mår bättre i magen och har tappat några kilon. Men framför allt får inte cancercellerna så mycket "mat", så jag svälter dem :) Jag bestämde mig för kosten långt innan jag läste artikeln men kände att då är det bara att fortsätta med det så kanske de inte kommer tillbaka. Men men de verkar ju vara aktiva ändå.
Nu kommer snart Alfred och Patric hem de har varit på Vänersborgs museum idag. Det har varit en utställning för de minsta som heter kan själv. Alfred verkar ha haft väldigt roligt och kan mycket själv redan.

Vilken underbar dag!

Dagen började med att vi tog en lång promenad ner till stan hela familjen. Jag ville till Erikshjälpen för att se om de har några barnsängar, men det hade de inte. Det var riktigt skönt väder och Alfred var på strålande humör. Han pratade om varje bil som åkte förbi och om det kom en hund pratade han med den oxå. På Erikshjälpen tog vi en fika, man får ju en kupong på det varje gång man lämnar in något. Alfred fick banan och han äter den själv så fint nu. Han håller helt själv i skalet och äter bananen precis som vi vuxna gör. Det var gott med banan  fram tills han såg att Patric och jag åt bulle. Då ville han oxå ha det. Efter en god fika gick vi hem igen.

Eftermiddagen har bjudit på trädgårdshäng. Vi har börjat klippa i alla fruktträd vi har på tomten. I år blev det större grenar som fick ge vika. Vi har ju kämpat med dem i 7 år och nu äntligen börjar det se ok ut. För vissa i familjen blev det en tur upp i ett träd oxå.

 

 

Efter en stund tyckte Alfred att det var tråkigt så då fick han sitta i vagnen en stund och då var det mycket bättre.

 

Nu ska snart Patric åka iväg med sina arbetskamrater och jag och Alfred ska få fin besök av Samuel och Helena. Vi ska äta gott och titta på Melodifestivalen.

En helg på Smögen!

I fredags åkte vi till Patrics föräldrar på Smögen. Det är alltid lika härligt att komma dit. Jag gillar Smögen alla årstider: sol och bad på sommaren (på ställen där inte alla turister är), vintern med stormar och snöklädda berg och öar. Alla årstider har verkligen sin charm och sätter sin prägel på ön. Jag är så tacksam för att få ha möjlighet att se denna ljuvliga plats året om.

På väg ut passade vi på att stanna till på Solidens blomsterhandel. Jag har gillat deras sida på facebook och de har så mycket fint att jag övertalade Patric att vi skulle stanna till där. Han gör gärna sin fru till viljes när hon ber snällt och det finns tid för det. Vad han inte visste var att jag hade en plan...hihi. Jag ville ha lite nya blommor givetvis och några nya fina blommor fick jag och Patric valde själv ut två av dem. När vi var påväg mot kassan råkade jag gå förbi en hylla med vattenkannor.

 

 

Det var så vackra! Jag tänkte på min blå i plast som jag har haft i många år och bestämde mig för att få Patric att vilja köpa den. Tror du att jag fick den? Ja det fick jag och tänk vad en liten fin grej kan lyfta ens dag.

Vad tycker ni Blå vs Grön?

Den blå åker ut i förrådet och blir Alfreds när vi ska vattna i sommar.

 

 

Nöjd med livet!

Även om Alfred har börjat vakna kl 6 på morgonen är jag ganska nöjd med livet. När han var lite yngre tyckte jag att det var svårt att gå upp före honom eftersom han sov i våran säng på morgonen. Jag ville ju inte att han skulle ramla ur sängen och jag försökte flytta över honom vid något tillfälle och då vaknade han. Samtidigt som det var skönt att få sova länge tyckte jag att det var jobbigt att inte få på sig kläder och komma iordning före kl 11. Det tog så lång tid för mig och Alfred på morgonen för ett halv år sedan. Nu känns det härligt att ha flera timmar till på dagen även om jag får gå upp mycket tidigare. I Mary Kay har vi något som vi kallar "5 o´clock club" (jag kan inte stava på engelska, ni får stå ut). Mary Kay själv gick upp kl 5 för hon tyckte att hon fick så mycket mer gjort på de första timmarna på dagen än hon fick gjort sen. det har nu blivit den här klubben och jag har alltid tänkt att " jaja gå ni upp kl 5 jag kommer aldrig att orka gå upp så tidigt". Men tänk vad livet kan ändra sig. Idag går jag inte upp kl 5 men jag är uppe före halv 7 iaf. Jag får lov att hålla med Mary Kay om att man får mer gjort när man går upp lite tidigare.

Det blir inga behandlingar!

Igår var jag hos min läkare på Hematologmottagningen i Uddevalla för att diskutera behandlingarna nu när min klåda är borta. Det var ju planerat att jag skulle få min första behandling igår efter läkarbesöket. Men förra veckan fick jag ringa in till Hematologen och säga att min klåda var borta. Sköterskan jag pratade med blev nog lika förvånad som jag när jag kände att det var påväg bort. Igår när jag fick prata med läklaren kunde hon inte förklara varför sjukdomen har försvunnit av sig själv. Hennes ord var att ett lymfom försvinner inte av sig själv. Jag kan förstå hennes tanke och i hennes läkarvärld är det säkert så att sjukdomar blir inte bra av sig själva och så brukar det ju vara. Jag vet hur min sjukdom har försvunnit. Jag är kristen och alla i min omgivning som har  fått veta att jag är sjuk har bett för mig. Jag tror att Gud hör våra böner och ger oss bönesvar. Detta är ett stort bönesvar för mig och min familj. Jag ville inte genomgå en behandlingsperiod till men hade ju inget val när min sjukdom var tillbaka. När jag åkte från läkaren igår kändes det som de hade släppt mig fri från en fångenskap. Jag kan inte beskriva min kännsla på något bättre sätt. Att få komma hem till Alfred och få lägga min tid på honom istället för att må illa efter behandlingen är otroligt skönt och ro givande. Det finns ingen bättre medicin än att ha ett litet barn runt sig som älskar en och visar det hela tiden.

För någon vecka sedan beställde jag ett armband av en kvinna på en mässa jag var. Idag fick jag det och det är så fint så jag måste visa det :)
Det blir superstora bilder jag vet inte varför :(

 

 



Tjejvasan!

Jag ar ju varit förkyld länge och jag bestämde mig inte förän i lördags morse att jag skulle köra tjejvasan. Jag kände mig bättre och piggare och ville försöka genomföra det lopp jag ville åka. 06.00 ringde klockan och det var dags att gå upp. Usch så tidigt det är. Jag som brukar gå upp vid 08.00 med Alfred hemma :)
Vi åt frukost och gav oss iväg mot Oxberg och starten. Jag kände mig pigg och upprymd och sugen på att starta och åka de 3 milen till Mora. Det var en härlig stämning i starten och solen lyste så det var väldigt behagligt att stå där och vänta.

 Men efter 7 km sa min kropp ifrån den ville bara lägga sig ner i drivan som var brevid spåret, det såg verkligen mjukt och skönt ut kan jag säga. Mamma som oxå åkte var lite framför och jag tänkte att lägger jag mig ner här vem ska ta hand om mig då!?! Ska mamma släpa på mig två par skidor och stavar. Nej jag får kämpa lite till. På toppen av en backe stod mamma och väntade på mig. När jag kom fram fick vi stå och vänta så jag återhämtade lite krafter för att orka åka vidare. Då ser jag en ung kille komma springande upp för backen. Han kom fram till oss och frågade hur det var. Inte bra blev mitt svar jag har ju varit förkyld i en månad men mådde mycket bättre idag. Han tyckte inte att jag borde ha startat men nu var jag ju där och han sa att det var bara 3 km kvar till nästa depostopp i Hökberg. Vi fick fortsätta så gott det gick. Utför gick det super bra jag gled om och förbi alla men uppför var det katastrof. Skidorna var som spagettistrån under fötterna, ingen styrsel alls och bakhalt. det gjorde ju inte att jag sparade på några krafter direkt. När vi kom till Hökberg fick jag iaf en mugg blåbärssoppa innan jag var tvungen att leta upp sjukvårdare och säga att jag inte kommer fortsätta. Jag var besviken att jag inte orkade för hade jag bara varit frisk hade det blivit ett helt annat lopp. Jag kände hur tekninken fanns där och att det gick bra när jag orkade små stunder. Det kommer defenetivt bli en gång till men om några år när Alfred är större och jag kan träna lite mer och då göra hela Tjejklassikern.

Imorgon åker vi!

Imorgon bär det av mot Tjejvasan. Jag är fortfarande ganska förkyld men tror att det ska lätta innan lördag kl 11 :) annars åker jag ändå. Det enda som soppar mig är om jag får feber. Imorgon åker vi till mina farbröder i Leksand och sover där tills på söndag. Vi passar på att träffa dem när vi ändå ska vara i Dalarna.
Nu ska jag sova så jag blir frisk!

Överraskning på trappan!

Idag var jag ute på vift en timma för att lämna bokföring, kvitton och annat till min redovisnings konsult. När jag kom hem har en nära vän varit här och lämnat en överraskning på vår trappa :)

 

Helena har bakat kakor till mig och det är tom LCHF-kakor :) Hon vet att jag är usel på att laga mat men hon vet nog inte att jag är ganska bra på att baka. Som tur är har jag gift mig med en man som verkligen vet hur man lagar mat. Patric kan titta i skåpen här hemma och laga mat efter vad som finns. Om jag ska laga mat måste alla ingredienser finnas hemma och jag ska ha ett recept att gå efter. Det har blivit lite bättre för vissa saker kan jag utan recept nu mera så jag har lärt mig av min härlige man att laga vissa rätter :)

När jag ändå var på stan gick jag in på en affär med leksaker för att hitta tjocka kritor till Alfred. Det visade sig vara ömtåliga kritor. De går sönder så fort de hamnar på golvet. Hur tänker tillverkaren då!?! De är ju för barn från 2 år, Alfred är ju inte 2 år men kusin Matilda är 2,5 år och hennes kritor kastats oxå i golvet. Det måste ju gå att göra mer hållbara kritor.

Nu har Alfred både kritor och ritblock så han klarar sig en stund.

Förkylningar!

När man tror att man blivit frisk från en förkylning så kommer det en ny. Alfred går inte ens på förskola än, hur blir det sen... Jag är bara trött på att inte vara helt frisk, snuva och hosta går runt mellan oss tre här hemma känns det som. Hörde på nyheterna igår att vi har tre influansor som härjar här i sverige i år och toppen är just nu. Underbart då finns det massor med bakterier och virus kvar som vi kan få.
Alfred har blivit så duktig när vi ska torka hans näsa, han har lärt sig att fräsa ut snuvan när man ber honom om det :) Jag kanske är löjlig med att vara glad över allt han lär sig men det är så roligt att se och följa honom i allt han lär sig och kommer ihåg.

Kan ni förstå detta...idag fick jag ring hematologmottagningen igen eftersom min klåda har avtagit den senaste veckan. Nu har jag nästan ingen klåda alls, långt ifrån hur det var för en vecka sedan när jag var hos min läkare. Sköterskan kunde inte tro sina öron och jag har själv svårt att förstå det men så är det. Jag har ju en tid på måndag så då ska jag träffa läkaren igen och vi får diskutera hur vi går vidare i detta läget. Jag vill ju inte vara sjuk och få behandlingar så jag är ju jätte glad om jag slipper men samtidigt förstår jag inte vad som hänt i min kropp. Varför kom sjukdomen i några veckor för att "skrämmas" och sen bara försvinna. Det är svårt att förstå och jag hoppas min läkare kan hjälpa mig att förstå. Jag tror själv att det finns en annan förklaring men jag vill se vad läkaren säger innan jag skriver här vad jag tror själv.

Hålla igång!

Igår var det många som besökte bloggen inte så konstigt med tanke på att ingen har vetat om den förrän igår. Men jag hade aldrig trott att det skulle vara så många. Många vänner har hört av sig på olika sätt och det är så härligt att veta att ni finns där ute för mig och min familj. Jag vet att det inte finns mycket att säga och det behövs inte sägas något alls. Att få veta att en tanke och en bön finns för mig räcker för mig. Jag har en känsla av att de runt omkring mig tar det hårdare än vad jag gör. Men så lever ju jag med sjukdomen hela tiden även om jag inte tänker på den varje dag (eller gjorde inte förut iaf). För mig är det lättare att veta allt och ha koll på vad som ska hända. Det är därför som jag har haft en tuff vecka från det att jag ringde till hematologen tills jag fick komma dit igår. Jag var som i ett vacum, jag kunde inte koncentrera mig på något. Titta på tv var bra för då skingrades tankarna för en stund och allt var som vanligt. Att alltid ha något att göra fungerar oxå väldigt bra för mig. Är jag igång mycket underdagen och har en del att göra så hinner inte tankarna ifatt mig känns det som. Det gör att jag mår bättre och jag får även gjort lite nyttigt även om det är trögt ibland. Där är mitt jobb så bra. Jag kan ju välja att jobba så mycket eller lite jag vill det är ju ingen som bestämmer över mig. Så för att hålla en så normal miljö som möjligt här hemma ska jag jobba det jag kan och orkar. Det börjar redan ikväll när jag och en kollega ska vara med på en Style Afton på Folkets hus här i Vänersborg. Vi kommer att prata om Mary Kay och produkterna och även få ha makeup skola. Det är väldigt roligt att komma ut och träffa kvinnor som är intresserade av att ta hand om sig själva. Det är härligt att se när de får en produkt som de trivs med och de ser att den gör skillnad i deras ansikte.

Nu ska jag förbereda lite inför kvällen!

Behandlingen startar 25 februari!

Jag måste börja med att säga att jag är väldigt nöjd med det bemötande som jag får på Hematologmottagningen på Uddevalla sjukhus. Det är så underbara och är engagerade i mig när jag är där. Det är annat än när man kommer till vårdcentralen och de undrar vad jag är där för och varför de måste hjälpa mig. Ändå har de själva valt att jobba just där.
Eftersom min sjukdom är tillbaka så blir det en ny behandlingsperiod som vi startar den 25 februari. Jag hinner och får åka Tjejvasan med mamma innan jag får första behandlingen! Jag var lite orolig för att jag inte skulle få åka eftersom de är en ganska stor påfrestning på kroppen men det var inga problem.
Jag kommer få samma behandling som tidigare, det har inte kommit någon ny som är bättre. De som är nya har värre biverkningar och då är det bättre att vara kvar på samma som tidigare och vi vet ju att den fungerar. Allt detta låter kanske lite konstigt för man ska ju bli frisk. Men min sjukdom kommer jag att ha livet ut och få behandlig för med ett visst antal år i mellan. Ingen kan säga hur många år det kommer gå mellan men förhoppningsvis blir det fler år denna gången eftersom jag får behandling så snart efter att det brytit ut. Jag har frågat om de inte kan ge mig behandling så sjukdomen dör. Jo det kan dom men de vill inte ge för mycket så att jag får för mycket biverkningar utan hålla det på en lagom nivå. Nästa gång kanske det har kommit någon bättre behandling som jag kan få. Jag ser positivt på det och känner mig lugn. Jag är inte lika hispig och orolig som jag var för 4 årsedan när jag skulle få det första gången.
Nu ska jag jobba lite innan det är dags att åka på unitmöte ikväll. Dätr ska vi fira av detta kvartalet och få lite godsaker :)

Läkarbesök imorgon!

Imorgon ska jag till läkaren på hematologen. Då får jag veta mer hur de tänker och hur det kommer att bli med behandlingar. Min högsta önskan är att det har gått framåt med forskningen så att det finns något bättre och effektivare sätt att behandla min sjukdom på nu. Men hoppet är inte speciellt stort eftersom det är en väldigt ovanlig sjukdom.
Jag är orolig men ändå lugn. Det är aldrig roligt att gå till läkaren när man vet att det är något allvarligt fel. Men samtidigt kan de inte säga något som jag inte redan vet om min sjukdom, tror jag. Jag har ju mer erfarenhet nu än första gången jag skulle dit. Men samtidigt de gånger jag är där på vanligt återbesök är ju lätt att vara där och gå dit. Jag vet själv att inget är fel, nu har jag själv fått be om tiden och vet att jag ska behöva gå igenom en ny behandlingsperiod.
Den störtsa oron nu är Alfred. Hur kommer han att uppleva allt detta och vad kommer han att förstå och hur kommer han att må av allt. Han är ju inte så gammal, 15 månader, men vi märker ju hur mycket han förstår av allt som händer dagligen här i hemmet. Han uppfattar så långt mycket mer än vi kan förstå och han härmar alla nya ljud vi gör. Patric harklade sig här om dagen och direkt gjorde Alfred samma ljud :)

Nu ska jag sova lite innan det blir en tidig morgon imorgon för att hinna till Uddevalla.

Igår ringde hon!

Igår hade vi bestämt att vi skulle hälsa på min farmor tillsammans med mina föräldrar. De kom vid lunch och så åkte vi iväg. Det är alltid lika roligt att hälsa på farmor, hon har ju nyss blivit 70år och är välidgt pigg.
När vi var där ringde min mobil och det var ett hemligt nummer som ringde. Jag visste nästan när jag såg det vem det var men man kan ju aldrig vara riktigt säker. Men det var sköterskan från hematologen som ringde och ville boka in ett besök hos läkaren. Jag fick tid redan nu på tisdag kl 10. Jag blev nöjd och lättad för jag trodde att jag skulle få tid först i slutet av mars. Det som kanske inte är så bra är att det inte är min läkare som jag träffat tidigare, utan en annan. Men de har nog full koll ändå det är ju så duktiga.
Jag har bestämt mig för att denna gången ska jag inte gräva ner mig utan försöka hålla humöret uppe och vara positiv. Jag ska även jobba så mycket jag kan för att inte komma efter så mycket i mitt företag. Jobbet ger mig mycket kraft och enerig som jag kommer behöva. Jag behöver engagera mig i något för att må bra. Det bästa är att jag jobbar här hemifrån som gör att jag kan gosa med min son och maken en stund och sen återgå snabbt till jobbet :)

Ingen bra dag!

Usch idag får jag inte upp mungiporna hur jag än försöker. Jag vill bara att min läkare hör av sig så jag får svar på min frågor och kan få veta vad som ska hända. Jag avskyr att inte veta vad som ska hända eller när. Fast värst är nog ändå klådan som finns där hela tiden och aldrig lämnar mig.
I detta läget tycker jag det är svårt att vara egen företagare, gör inte jag något händer det inget i mitt företag. Idag går det inte att få bort de negativa tankarna och funderingarna. Jag får helt enkelt göra en paus och ta upp jobbet om en stund igen och hoppas på att det går lättare då.

En bra dag idag!

Det är underbart att vakna på morgonen av att sonen sitter brevid mig i sängen och mumlar med nappen i munnen och klappar försiktigt på mamma för att hon ska vakna. När jag slår upp ögonen tittar två blå ögon på mig med stor förväntan på att jag ska leka och busa. Jag kan inte vara nedstämd några längre stunder med Alfred nära mig. Han vill alltid ha lite mer uppmärksamhet och att vi ska leka med hans leksaker.

Vid lunch kommer min man hem och är pappaledig på eftermiddagen så jag ska få jobba lite. Idag när vi satt och väntade på att han skulle komma somnade Alfred i mitt knä. Då hade vi inte ätit lunch än men han var så trött så han fick sova en kvart för att lunchen skulle gå lättare. Hade han inte fätt sova hade lunchen blivit en kamp men mycket skrik och lockande för att få i honom maten.

 

Ojdå jag var vist ganska koncentrerad på det där kortet :)

Ett telefonsamtal jag var tvungen att göra idag!

Våren 2008 fick jag min diagnos: Kutan beta cells lymfom. Då hade jag haft klåda på stora delar av kroppen i flera år. Jag sökte för det på VC och de skickade remiss till hudmott som tog 6 månader på sig att ta rätt prov så att jag fick rätt diagnos. En vecka senare fick jag tid på hematologmottagningen i Uddevalla. Jag hade fått cancer och ville bara få veta vad vi gör åt det och hur jag ska bli botad. Det jag inte visste när jag satt i väntrummet, med min man och min mamma, var allt hemskt som väntade. Alla prover, väntan, svulnaden pga kortison och den nedstämd het som skulle följa efter den avslutatde behandlingen.
Jag minns mitt första besök på hematologimottagningen väldigt tydligt. Jag skulle inte dö min sjukdom var inte av den typen men behövde behandlas och först skulle de ta ett benmärgsprov. Det var den första chocken att de skulle in och karva i mitt höftben, då menar jag bokstavligt karva i benet. De behövde veta hur påverkad min benmärg var och om tillverkningen av blodkroppar var påverkad. Det var den väsrta upplevelsen jag har varit med om. Även om jag var bedövad skulle jag hålla emot när läkaren behövde ta i för att få loss lite ben. Svaret skulle ta en vecka att få och sen ett nytt besök för att bestämma hur och när behandligen skulle börja.
6 april fick jag min första behandling med mabthera (inte cellgift) som skulle leta upp just cancercellerna genom en viss receptor och förgöra dem. Jag fick 4 behandlingar med en veckas mellanrum. På en månad var jag färdig med det och klådan var borta. Men i augusti när jag skulle tillbaka på återbesök hade klådan kommit tillbaka och det blev en ny omgång med behandlingar. Nu var det Mabthera och två olika sortets cellgift som jag skulle få  en gång var tredje vecka i 6 månader. Inför varje behandlings tillfälle skulle det tas prover och jag hatar nålar, ingen bra kombination men jag hade ju inget att välja på.
Veckan efter behandlingen var hemsk jag mådde så dåligt och vill bara sova bort allt tråkigt och jobbigt. Sen kom två veckor då jag mådde relativt bra. Men det är tufft när behandlingen gör en sjukare än själva sjukdomen. Detta pågick hela hösten och min sista behandling fick jag 22 januari 2009. Underhösten började klådan av ta och på våren försvann den helt. Läkarna sa att bryta en klådcirkel tar tid, kroppen är van vid att jag kliar och då kliar det mer det blir en ond cirkel.
Nu inleds nästa fas, att komma på återbesök först var 3e månad och sen varje halvår. Så har vi hållt på nu sen januari 2009 träffat läkaren en gång i halv året. I början var det väldigt jobbigt att bara åka förbi Uddevalla jag blev illamående av att se vägen dit. Men allt eftersom tider gick blev det lättare och eftersom klådan inte kom tillbaka började jag slapna av och tänka på annat, som att skaffa barn och bygga ut vårt hus som vi hade planer på att göra.
14 november 2011 kom vår underbara son Alfred till oss. Samma dag började vi bygga på en våning till på vårt hus. Det var inte planerat att de skulle sammanfalla men det finns mycket som man inte styr över. Alfred är en väldigt snäll liten kille som sover på natten och är mycket aktiv på dagarna. Han är nu snart 15 månader och vårt hus var klart innan han blev 1 år. Tackvare min pappa som sa upp sig från sitt jobb för att hjälpa mig och min bror med våra hus. Han var här varje dag in nästan ett helt år och byggde och fick se Alfred växa och utvecklas.
Nu till min överskrift. I höstas började jag känna att det kliade lite på ena armen igen. Jag nämde det för min man och vi pratade om det men sen försvann det och jag tänkte inte mer på det. Så för en vecka sedan började det klia ordentligt och har bara eskalerat sedan dess och nu kändes det ohållbart i går kväll. Klådan är kraftig och det hjälper inte hur mycket jag kliar jag kommer inte åt det. Vi bestämde att det är nog dags att jag hör av mig till hematologen för att flytta fram mitt planerade återbesök i maj. Vad jag hatar min sjukdom! Läkarna har sagt vid ett av återbesöken att de förväntar sig att den ska blomma upp igen men de kan inte säga när. Jag har ända sedan våren 2009 ansett mig själv som frisk. Det blev ännu lättare att vara frisk när jag fick Alfred att ta hand om och sköta om. Jag hade fått något som behöver mig 24 timmar om dygnet, jag hinner inte tänka så mycket och oroa mig för att sjukdomen ska komma tillbaka. Men imorses var jag tvungen att ringa hematologimottagningen för att berätta att jag fått tillbaka klådan. Sköterskan som jag fick prata med tog min uppgifter och stälde tre frågor: Mår du bra? ja. Har du gått ner i vikt? Ja men jag har lagt om kosten. Svettas du mycket på nätterna? Hm Ja blev mitt svar. (Jag hade inte reflekterat över det innan hon frågade men jag varknar ofta helt blöt på hela bålen på natten. Jag trodde att det var pga att det var för varmt i rummet. Men varken min man eller Alfred svettas på natten.) Sköterskan sa att min läkare var inte på plats idag men att hon skulle prata med honom så snart som möjligt och att det första som jag kommer få göra är att ta prover.
Där är jag nu och inte en minut paserar utan att jag tänker på det och funderar kring det. Tårarna bränner ständigt bakom ögonlocken och ibland blir de för många och för starka så de tränger fram.
Jag vill inte detta! Jag vill bara lägga mig ner och dö för att få slippa men man dör inte bara för att men lägger sig ner och tur är väl det. Denna gången vet vi ju vad som väntar och jag har Alfred som kommer hålla mig piggare och mer på fötterna än förra gången.
Sköterskan ringde precis och berättade att hon hade pratat med en annan läkare på mottagningen och de börjar med prover och så får min läkare bestämma hur han vill gå vidare efter det. Jag måste säga att de är väldigt bra på hematologen i Uddevalla. De tar allt på allvar och svarar på allt men frågar och gör verkligen allt de kan för mig som patient.

Nu ska jag göra mig iordning för att börja jobba!