Vi åt frukost och gav oss iväg mot Oxberg och starten. Jag kände mig pigg och upprymd och sugen på att starta och åka de 3 milen till Mora. Det var en härlig stämning i starten och solen lyste så det var väldigt behagligt att stå där och vänta.
Men efter 7 km sa min kropp ifrån den ville bara lägga sig ner i drivan som var brevid spåret, det såg verkligen mjukt och skönt ut kan jag säga. Mamma som oxå åkte var lite framför och jag tänkte att lägger jag mig ner här vem ska ta hand om mig då!?! Ska mamma släpa på mig två par skidor och stavar. Nej jag får kämpa lite till. På toppen av en backe stod mamma och väntade på mig. När jag kom fram fick vi stå och vänta så jag återhämtade lite krafter för att orka åka vidare. Då ser jag en ung kille komma springande upp för backen. Han kom fram till oss och frågade hur det var. Inte bra blev mitt svar jag har ju varit förkyld i en månad men mådde mycket bättre idag. Han tyckte inte att jag borde ha startat men nu var jag ju där och han sa att det var bara 3 km kvar till nästa depostopp i Hökberg. Vi fick fortsätta så gott det gick. Utför gick det super bra jag gled om och förbi alla men uppför var det katastrof. Skidorna var som spagettistrån under fötterna, ingen styrsel alls och bakhalt. det gjorde ju inte att jag sparade på några krafter direkt. När vi kom till Hökberg fick jag iaf en mugg blåbärssoppa innan jag var tvungen att leta upp sjukvårdare och säga att jag inte kommer fortsätta. Jag var besviken att jag inte orkade för hade jag bara varit frisk hade det blivit ett helt annat lopp. Jag kände hur tekninken fanns där och att det gick bra när jag orkade små stunder. Det kommer defenetivt bli en gång till men om några år när Alfred är större och jag kan träna lite mer och då göra hela Tjejklassikern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar