Imorgon ska jag till läkaren på hematologen. Då får jag veta mer hur de tänker och hur det kommer att bli med behandlingar. Min högsta önskan är att det har gått framåt med forskningen så att det finns något bättre och effektivare sätt att behandla min sjukdom på nu. Men hoppet är inte speciellt stort eftersom det är en väldigt ovanlig sjukdom.
Jag är orolig men ändå lugn. Det är aldrig roligt att gå till läkaren när man vet att det är något allvarligt fel. Men samtidigt kan de inte säga något som jag inte redan vet om min sjukdom, tror jag. Jag har ju mer erfarenhet nu än första gången jag skulle dit. Men samtidigt de gånger jag är där på vanligt återbesök är ju lätt att vara där och gå dit. Jag vet själv att inget är fel, nu har jag själv fått be om tiden och vet att jag ska behöva gå igenom en ny behandlingsperiod.
Den störtsa oron nu är Alfred. Hur kommer han att uppleva allt detta och vad kommer han att förstå och hur kommer han att må av allt. Han är ju inte så gammal, 15 månader, men vi märker ju hur mycket han förstår av allt som händer dagligen här i hemmet. Han uppfattar så långt mycket mer än vi kan förstå och han härmar alla nya ljud vi gör. Patric harklade sig här om dagen och direkt gjorde Alfred samma ljud :)
Nu ska jag sova lite innan det blir en tidig morgon imorgon för att hinna till Uddevalla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar