Förra veckan köpte vi en ny stor säng till Alfreds rum. Vi köpte en som det finns förvaringslådor under för att smart kunna förvara leksaker och annat som inte behöver vara framme. Under sängen är en outnyttjad plats tycker jag, tänk vad mycket som skulle och så om får plats där om man har rätt förvaring till det bara.
I helgen målade Patric sängen ( den är begagnad och var målad med någon hemsk rosa lasyr) vit och så i måndags kväll satte vi ihop den. Alfred är ju nyfiken på allt och även på sängen men det var lägg dags så han somnade innan sängen var klar. I tisdags fick han sova i den för första gången. Han somnade direkt när jag la honom men det berodde inte på sängen utan att han var väldigt trött. Men han sov hela natten i sin säng i sitt rum. Han vaknade och var lite ledsen vi 1 och när vi försökt gå över till vårt sovrum protesterade han och ville lägga sig i sin säng. Denna sängen har ingen skyddsplanka så att han inte kan ramla ur sängen (slarvig mamma som inte tänker på allt) men han har legat nästa helt stilla båda nätterna han har sovit där. Vi har tre stora kuddar som vi har lagt brevid honom så att han inte ska kunna komma ur hur lätt som helst och det verkar fungera bra. Mitt problem är att jag inte sovit så bra. Jag har sprungit fram och tillbaka till hans rum 5 ggr per natt och kollat så han ligger bra i sängen och han andas och lever. Jag har lite separationsångest. Alfred har legat brevid mig i snart 1 och 1/2 år i spjälsängen. Jag har hört alla ljud och allt han gör hela tiden. Det är tufft att han helt plötsligt ska vara flera meter bort hela natten. Men det går ju super bra, inatt sov han hela natten i sitt rum. Han verkar gilla sin säng och det klart han har ju hur mycket utrymme som helst jämfört med spjälsängen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar